Barnen
När barn sätts under LVU på felaktiga grunder kan de drabbas av djupgående psykologiska och känslomässiga konsekvenser. En av de största effekterna är förlusten av identitet; barnens känsla av själv och tillhörighet kan undermineras när de separeras från sina biologiska familjer.
De kan också uppleva en stark känsla av saknad och sorg över att vara åtskilda från sin mamma och andra närstående. Denna separation kan leda till en känsla av övergivenhet och isolering, vilket i sin tur kan påverka deras emotionella utveckling och förmåga att knyta an till andra.
Vidare kan minnen från deras biologiska familj och liv bli suddiga eller försvinna över tid. Detta kan inträffa eftersom det nya miljöerna, rutinerna och relationerna kan skapa en alternativ verklighet som ersätter deras tidigare liv. Denna process kan leda till att barnet tappar kontakt med viktiga delar av sin historia, vilket kan ha långvariga effekter på deras välbefinnande och utveckling.
Sammanfattningsvis kan felaktig tillämpning av LVU leda till betydande känslomässig skada för barn, som påverkar deras identitet, relationer och psykiska hälsa.
Att Vara Mamma
Hur Det Känns För Mig
Saknaden är inte bara känslomässig, den är fysisk. Den plågar mig från morgon till kväll, genom nätterna, i varje cell i kroppen.
Smärtan handlar inte bara om att ni togs. Den handlar också om hur ni tvingas leva utan er trygghet hos mig – er mamma. Som lovat att alltid finnas där för er, som ni kunde krypa ner i sängen hos om mardrömmar kom, som blåste bort det onda när ni skadat er, som vaka när ni var sjuka, ”gosmamman” som jagade er när vi busade och pussade/kramade och kittlade er när jag fick tag i er. När vi sjöng och dansade, våra små äventyr.
Jag beskrivas som en riskfaktor. Påståenden framförs om att jag skulle vara skadlig eller utgöra fara, inklusive påståenden om risk för bortförande. Samtidigt ifrågasattes mina barns egna upplevelser och utsagor. Det gjordes påståenden att barnens positiva berättelser inte var självständiga, utan resultatet av påverkan eller manipulation från mig, snarare än att deras röst erkändes som deras egna.
Dom omhändertogs efter orosanmälningar som byggde på grovt felaktiga och i vissa fall direkt fabricerade påståenden.
Jag vill vara tydlig med att socialtjänsten i de flesta fall inte är en fiende. Där arbetar många människor med goda intentioner och ett genuint engagemang för barns bästa. Samtidigt går det inte att blunda för de systemfel som finns. Brister i utbildning och metodstöd gör att det inte alltid finns tillräcklig kunskap för att skilja lögn från sanning, rimlighet från orimlighet. Kunskap om föräldraalienation, eftervåld och hur manipulation kan ta sig uttryck saknas ofta. När dessa verktyg inte finns riskerar systemet att användas fel, med konsekvenser som drabbar barn och föräldrar djupt och långvarigt.
Under flera år har orosanmälningar riktats mot oss/mig. De har varit så extrema att de närmast liknat fiktion. De flesta, har utretts och lagts ned. I socialtjänstens egna utredningar framgår att de ser en mamma som älskar sina barn och gör sitt bästa. Det är inte mina ord. Det är deras.
Ändå kvarstår skadan. För varje utredning, även när den avslutas utan åtgärd, slår processen sönder trygghet. För mig har detta lett till ett tillstånd där kroppen lever i konstant överlevnad. Mitt nervsystem har varit i långvarigt stresspåslag, med allvarliga konsekvenser för hälsan.
Eftervåld kan innebära större belastning än den ursprungliga våldssituationen. Även efter att den akuta hotbilden upphört kan kvarstående stressreaktioner och kroppsliga symtom förekomma under lång tid. Detta är ett välkänt men ofta underskattat fenomen.
Jag har inte gjort allt rätt. I situationer av extrem stress och hot tappar hjärnan sin normala funktion. Beslut och reaktioner kan då bli präglade av affekt och överlevnad snarare än lugn och eftertanke. Det är inte ett försök att ursäkta, utan en beskrivning av hur en människa fungerar när nervsystemet pressas bortom sin kapacitet.
Jag har inte agerat felfritt. Vid långvarig och akut stress påverkas den kognitiva förmågan, vilket kan leda till affektstyrda reaktioner. Detta är en välkänd stressrespons och ska förstås i sitt sammanhang.
Efter att barnen togs befann jag mig i djup kris, präglad av rädsla, eftervåld, överlevnadsinstinkt och maktlöshet. Jag kunde inte hitta ord som vägde tyngre än dem som presenterades som sakkunniga. Jag skrev ut min förklaring, mitt försvar på sociala medier, anmälde socialtjänsten till IVO, JO och polisanmälde flera händelser. Jag tog hjälp av advokat men ingen lyssnade, till slut blev jag tyst. Min tystnad är inte ett erkännande. Den är en konsekvens av trauma.
Jag vill också berätta om hur ett nervsystem påverkas av långvarig och upprepad stress. Om hur det blev för mig. Om den insikt jag idag har, om symtom som sjukvården inte kunnat ge fulla svar på, men som jag idag förstår i ett sammanhang. Det är lätt att säga att ”det är psykiskt”, men mina symtom har inte varit psykiska till sin natur. De har varit kroppsliga.
Jag önskar ingen något illa, inte ens de som förtjänar det. Jag bär ingen önskan om hämnd. Det jag önskar är läkning, frid och en god framtid för alla inblandade. En dag kommer sanningen fram, mina barn kommer tids nog att veta, se, förstå hur det verkligen var/är, vilka som svek dom, när hat från okända, men också tyvärr från närstående, tilläts få utrymme. Om hur människor använde sin makt utan att ta ansvar för följderna. Om vad som händer när system och berättelser väger tyngre än ett barns behov och egna vilja att få bo kvar hos sin mamma
Relationer / Partners
När en partner i en relation får sina barn placerade under LVU kan det leda till en djup och komplicerad kris i relationen. Den emotionella stressen av att förlora sina barn skapar en enorm sorg och smärta, vilket ofta blir en isolerande upplevelse. Förvirringen som följer kan vara överväldigande; frågor som "Varför hände detta?" och "Vad kunde jag ha gjort annorlunda?" kan dagligen plåga föräldern.
Den rädsla och ångest som uppstår kan förstärka känslor av depression, vilket ytterligare försvårar kommunikation och samförstånd i relationen. När en partner är djupt distraherad av kampen för att återfå sina barn, kan de ofta känna att de sviker den andra partnern. Denna känsla av otillräcklighet och maktlöshet kan leda till en ökad konflikt och distansering mellan parterna.
Kämpandet för att få tillbaka sina barn blir en tidskrävande och känslomässigt dränerande process, vilket kan göra det svårt att ge den andra partnern den uppmärksamhet och stöd som krävs för att upprätthålla en hälsosam relation. I många fall kan den pågående stressen och sömnbristen som följer av oro och sorg tynga relationen ytterligare.
Som resultat kan relationen börja tappa sin inneboende glädje och intimitet. Den ständiga kampen och det emotionella bagaget kan skapa en miljö där det blir svårt att bygga förtroende och känslomässigt band. Parterna kan uppleva att de växer ifrån varandra, vilket bidrar till en känsla av ensamhet och isolering.
Konsekvenserna av myndigheternas felaktiga beslut, i de fall där barn tas utan tydliga grunder, blir särskilt tragiska. Inte bara påverkar det föräldern, utan det kan också ha långvariga negativa effekter på barnens välbefinnande. Denna form av trauma för alla inblandade kan leda till en spiral av olycka, konflikt och, tyvärr, separation i partnerskap
Skapa din egen webbplats med Webador